Att vara lat!
Bild från åren i Borlänge, ganska pigg och alert. jag var ute på mina promenader, så gott,som varje dag. Hjärtat höll sig "pigg" av längre och längre sträckor. Men tänk vad åren som gått, gjort, eller har man helt enkelt blivit lat, på flera områden. Att promenera har mist sin tjusning. Visst när våren är på väg, med sol och knoppande växter, då känns allt bättre. Kan det vara hösten, eller åren som gått, som gör, att man känner sig lat, att orken tagit slut.När man lägger av med en invand aktivitet, tar hissen i stället för tapporna, stannar inne och bakar, eller tar en siesta med en bok, då märks det i kroppen på en gång. Bra kondition är en "färskvara", man får hålla den vid liv. man får inte sluta att röra på sig, var aktiv säger läkaren, det är bra för hjärtat!
Så ska man vara social, umgås med nära och kära, och grannar. Höra efter hur de mår, vad de gör osv. Då är man social.
Nu hör jag lite dåligt, även med hörapparat, tinitus förstör! Då lägger man av.
Jag har väl aldrig varit särskilt social, tror jag, klarar mej bra själv, har inte så stort behov av, att prata med andra. Är väldigt dålig på, att ringa till bekanta, och prata bort en stund. kanske för, att jag behöver inte "prata bort" stunder. Jag hittar alltid på något, att göra, eller "pyssla med", som någon sa.
Då tycker någon, som eventuellt läser detta, "hon är väl ett "ego", som bara är nöjd med sig själv. Min dotter tex. tycker att jag bara tänker på mig sjäv. Så kan man ju se det, men för mej känns det inte så! Jag är nog "lite ensamvarg, eller lejon". Men för den skull inte okänslig för hur andra har det.
Kanske inte så nyfiken.
Men fortfarande nyfiken på livet, och all utveckling, allt nytt som "växer fram".
Gillar, att sitta här och skriva, även om jag vet, att inte många är intresserade vad jag tycker och tänker. Alla har nog med sitt i livet.
Så, några rader blev det, av en snart gammal tant, som blir lite lat ibland, när livet varit och är enahanda, och inget intressant händer. Ska det hända något, får man stå för det själv, kanske i morgon.............................Ingrid