31 Augusti.
Här är blomman som jag undrar över. Har haft ett namn en gång, men tappat bort det. Det är en gammal perenn, som växte bakom vårt hus i Borlänge. Ja, i dag är den sista sommardagen kan man säga, enligt almanackan i alla fall. September är ju en höstmånad.Också en skördemånad, då man ska ta reda på allt som vuxit under sommaren. Potatis och rotsaker, och vad man nu sådde i våras. Många vackra höstblommor också.
Jag har i dag varit till Mineslunden, där Bernt finns. Satte blommor i en vas, och var där en stund i lugn och ro, och spelade, på mobilen, vår melodi.....Du är alltid en del utav mej...så skiljs våra vägar i livet... många minnen!
Ja, dagarna går, och nu mot höst, jag vet inte riktigt ännu vad jag skall göra eller hur det ska bli. Just nu i ett "ingenting", i väntan på, att bouppteckningen skall bli färdig. Det är som med pandemin, man vet ingenting hur det blir i framtiden.
Får se om en tid när alla papper är klara,om jag kan "vända blad" på riktigt, och fortsätta liver på något vis.
Livet fortsätter trots allt, mot en framtid, som kanske är kort, och den får bli vad jag gör den till.
I dag "cyklade" jag upp min cykel till förrådet, den åkte som jag brukar säga, åkte upp på" vind"! Så nu blir det promenader, håller sig varm när man går, dagarna har blivit lite kyligare. Man ska ju hålla igång, då håller man sig friskare, både hjärtat och blodtrycket. Snart kanske man törs ta en liten vända i någon affär, för att göra promenaden lite roligare. Om jag behöver köpa något nytt inför höst och vinter, får man se. Jag har ingen stor "garderob" direkt, men något nytt kan ju pigga upp.
Inte mycket, att skriva om, som kan intressera någon. Det händer inte något stort och omvälvande här i lilla Sala. Inte ens ett restaurangbesök kan bli av. Hela tiden ska man ha denna Pandemi i tankarna, inte träffa någon, inte gå för nära,inte gå och handla mat,m.mm Detta kan jag säga har jag aldrig varit med om, värre än allt vi nu är med om i detta land.
Till och med andra världskriget bleknar ett tag, under min uppväxt.
Det finns alltid länder och människor, som har det värre, men det är ju nu vi lever här. Orkar inte tycka synd om alla, jag vet, att jag har ett kort liv kvar, och skulle vilja ha det trevligt och skönt och roligt den tid som är mej förunnat. Om det hjälpte skulle jag kunna känna mej arg och besviken att det blev så här.! Finns det någon, att skylla på, det vore rätt skönt.
Och mitt i allt detta mista en kär livskamrat, den kära Berra! Hur mycket ska man orka, får se i morgon................................ Ingrid