Sorg och saknad!
Två veckor då Bernt har kämpat med värk och feber. Han har ramlat flera gånger här i lägenheten, benen bar liksom inte.En snäll granne har hjälpt honom upp flera gånger. Men så blev det för mycket, 112 fick rycka ut. Andra gången de var här tog de med honom. Han var mycket dålig!! Vi visste inte vad det var, kanske njuren tänkte jag till slut. Diagnosen var rätt, urinvägsinfektion som hade blivit blodförgiftning. Men från de han kom in på Infektionsklinik, visste de inte. Många undersökningar. Han var helt slut och trött med feber. Vi fick till slut kontakt med honom, blev lite bättre. Men sedan sämre igen. Orken tog slut!
Dottern och jag satt och pratade med honom, han andades, men ingen respons.
Under den dryg timma, jag talade och hälsade till honom från alla, barn och barn barn,BBB, syster och andra släktingar.
Då, somnade han in.............................
Den sista jobbiga veckan var slut för honom och mej.
Tacksam ändå, att han fick somna i lugn och ro, med våert "pladder" i öronen
och att det inte var Corona-virusen. Vi har hållit oss så isolerade.
Nu är saknaden enorm, och ensamhet efter 38 år är så stor.
Men jag är glad, att jag bor här, med alla hjälpsamma, omtänksamma och trevliga grannar.Ensamheten blir mindre.
Tiden framför mej blir tung, men har stor hjälp och stöttning av främst dottern som bor närmast, och sonen i Sthlm. och ett barnbarn i Avesta.
Och så denna Corona, som skiljer oss alla åt. Vi får kämpa oss igenom, som med många saker i ett långt liv.
Vi får glädjas åt försommar och värme, som kommer igen............................Ingrid